Centralt i detta sista och kanske mest biografiska verk av Akerman är närvaron och tomhetens samtidiga existens. De otaliga bilderna på modern försöker lönlöst häva, men förstärker på samma gång den oundvikliga frånvaron som kommer att infinna sig när modern dör. Liksom i Chantal Akermans tidigare filmer är rummen och platserna lika viktiga som människorna som befolkar dem. Det vida landskapet kontrasteras mot den slutna lägenhetens vrår och de olika historier som finns inskrivna i dessa utrymmen. Genom statiska, tablålika bilder målas ett ömsint porträtt upp av en människa som blickar ut mot en yttre, ständigt förändrande värld men som för länge sedan har slutat delta i den.
No Home Movie går på många sätt i dialog med Akermans tidigare filmografi. Den re-aktualiserar motiv och teman från bland annat Jeanne Dielman (1975) i skildringen av olika domesticerade praktiker, teman som rör repetition, instabilitet och isolering. Även mor- och dotter-relationen i News from Home (1977) är synlig överallt här. Den ständigt närvarande och distanserade DV-kameran varvas med inbyggda mobil-kameror och upptagningar från Skype som fångar den äldre kvinnans tysta, osynliga rutiner allt medan hon rör sig mellan de olika rummen. Kameran placeras på olika bord runtom i lägenheten vilket gör att den höjdmässigt intar barnets blick på modern, voyeuristiskt spionerande från andra sidan rummet. Stundvis känns bilderna så personliga att det blir svårt att begripa vad det är som presenteras. Detta kan sägas vara fallet med de återkommande landskapsbilderna från den torra israeliska öknen. Samtidigt kan de ses som bärande på själva kärnan i Chantal Akermans själsliga sår och komplexa konstnärskap – den ständiga längtan bort, historiens oundvikliga närvaro och den utbredda känslan av rotlöshet.