I Crippled Symmetries (2015) undersöker Beatrice Gibson pengar och den finansiella diskursens irrationella och abstrakta egenskaper och dess paralleller med konsten. Likheterna mellan musik och pengar visar sig nämligen ha fler beröringspunkter än vad som framstår vid första anblick. Båda är i allra högsta grad sentimentala och känslostyrda företeelser som inbegriper människors hopp, rädslor och drömmar. Till sin hjälp har hon den amerikanske författaren William Gaddis och dennes sociala satir J R från 1975 – en roman om hur en 11 årig pojke med lite ofrivillig hjälp från sin musiklärare bygger upp ett kapitalistiskt imperium på sin skola. I Gibsons berättelse förkroppsligar pojken George denna figur. Det är genom hans ögon vi bjuds in att betrakta och inte minst lyssna till ekonomins fiktion, i lätt urblekta utsnitt där 16-mm formatets korniga kvalitet och pastelltonade färgskala fulländas i Gibsons bildspråk.

Om innehållet tar sin utgångspunkt i Gaddis satir har filmen formmässigt sin hemvist i 1960-talets avantgardistiska experiment inom filmkonsten och Fluxusrörelsens radikala idétradition. Det är därmed inte förvånande att huvudkaraktären delar namn med Fluxus frontfigur George Maciunas. Hans performanceverk Solo for Rich Man (1962) i vilken mynt och sedlar spelades med likt instrument efter partitur, återskapas av pojken i filmen. Gibson har tillsammans med cellisten och kompositören Anton Lukoszevieze genomfört en längre workshop i experimentellt musikskapande för brittiska barn och filmen är på många sätt ett resultat av detta arbete. Lukoszevieze fungerar sålunda som verkets självklara ciceron som tillsammans med den fräknige George vägleder oss genom finanskapitalismens värdesystem och som tillsammans, steg för steg lyckas klä av den dess teknokratiska och till synes rationella dräkt.