I år har turen kommit till en digital pionjär – den amerikanska konstnären Ericka Beckman (f. 1951). Sedan det tidiga 1970–talet har Beckman skildrat relationen mellan det verkliga och det virtuella genom en aldrig sinande fascination för spelvärldens regler och sociala strukturer. Hennes genombrottsverk You the Better skapade stor förvirring och upprörde filmvärlden när den visades för första gången på New Yorks Filmfestival 1983. Under två kvällar i april genomför Film i Samtidskonsten den mest omfattande retrospektiven av Ericka Beckman i Norden där både äldre och nyare verk visas i originalformat.
Sedan starten har olika former av lärandeprocesser stått i fokus i Ericka Beckmans konstnärskap, där spelet och lekens funktion i lärandet har spelat en återkommande roll i filmerna. Under perioden då We Imitiate We Break Up (1978) skapades hade hon kommit i kontakt med Jean Piagets läror i kunskapsteori och hans kända psykologiska studier kring barns kognitiva utveckling. I filmen försöker en flicka i skoluniform (spelad av Ericka Beckman själv) förgäves imitera en dansande marionettdocka vid namn Mario. Snart blir flickan varse om att dockan begränsar hennes rörelseutrymme varpå filmen bryts upp i en värld av idrottsmän, klossar, klot och enkla geometriska former. Här etableras flera av de många attribut som Beckman gjort till sina. En lekfull kombination av didaktiska melodier, starka primärfärger, handgjord rekvisita liksom övertydliga symboler och gester.
You the Better (1983) är den första av tre filmer som Ericka Beckman skapade mellan 1983–1999 och som alla på olika sätt behandlar spel som sociala och kulturella fenomen. You the Better är utformad som ett interaktivt spel som involverar betraktaren, vilket redan adresseras i verkets titel You the Better (du – vadhållaren). Filmen skildrar ett uniformerat lag som befinner sig inuti en fysisk spelvärd där reglerna ständigt förändras. Spelarna har till uppgift att försöka lära sig spelets regler och därefter använda sin yttersta förmåga för att vinna åt sin investerare.
Här liksom i We Imitate We Break Up är det narrativa berättandet utbytt mot en spelets progressiva struktur och linjära logik. Spelvärlden är höljt i det svarta dunkel som blivit något av ett signum för Beckmans tidiga verk och som är en förutsättning för rörelse i filmerna. Den svarta bakgrunden fungerar som en canvas där objekt kan dyka upp och försvinna, så även i You the Better. Spelarnas mjuka rörelser och koordinerade lagspel i filmens inledning övergår gradvis i frustration och konkurrens. Vid ett tillfälle förlorar en karaktär av misstag sin position i spelet och får därmed möjlighet att se spelplanen från ett annat perspektiv. Snart står det klart för honom att det finns ett hus som tar alla pengar från vadhållaren – spelet är riggat.
Tekniskt har Beckman använt sig av en kombination av fysiska skådespelare som hon överlappat med stop motion-animationer och handgjord rekvisita. Kontrasten mellan det analoga, handgjorda utförandet och den artificiella datorestetiken resulterar i ett radikalt och lekfullt formspråk som är utmärkande för Beckmans filmer. Genom verkets synliggörande av begrepp som tävlan, spekulation och dobbel dekonstrueras effektivt kapitalismens mekanismer och återkommande kriser. Eller som den didaktiska sången i filmen gör gällande: ”If it fails it’s just a problem, it’s momentary, it’s local. That’s a local problem, it’s meant to go.
I Tension Building (2014) har skådeplatsen för Beckmans performativa lekar bytts ut mot existerande, fysiska miljöer med kopplingar till sport. Filmen inleds på Harvard Stadium i Boston och avslutas på de två italienska arenor, ritade av arkitekten Pier Luigi Nervi. Genom att ställa skärpan på avlägsna delar av arkitekturen och sedan förflytta sig upp och ner längs läktarna med stop motion-effekter får hon det statiska rummet att röra på sig likt en maskin. Kameran skapar succesivt egna regler för sin färd över arenorna och förvandlas till en teodolit i händerna på sin ingenjör, Ericka Beckman. Här står arkitekturens aktörskap och rummets sociala inverkan på sina besökare i centrum. Resultatet blir en svindlande bergochdalbana där arkitekturen öppnas och sluts i rytmisk perfektion till tonerna av Richard Flanagans marschmusik.
