Chantal Akerman

Retrospektiv på Gerlesborgsskolan

Film i Samtidskonsten presenterar en utställning om den inflytelserika belgiska filmskaparen Chantal Akerman (1950 – 2015) på Gerlesborgsskolan i Bohuslän.

Chantal Akerman var en av de mest originella filmskaparna inom experimentell europeisk film under andra halvan av 1900-talet. Både i egenskap av den politiska och explicit feministiska tematik som hon återkommande arbetade med och tillika för sitt radikala formspråk.

Akerman växte upp i centrala Bryssel under de första decennierna efter andra världskriget. Hennes mor Natalia, som också syns i Akermans sista verk No Home Movie (2015), hade överlevt förintelsen men förlorat båda sina föräldrar i Auschwitz – en erfarenhet som hon aldrig delade med Chantal. Chantal Akerman tillbringade en stor del av sina uppväxtår innanför hemmets väggar. Hemmets instängdhet – både i form av fristad och fängelse – samt uppdelningen mellan det inre och yttre är karaktäristiskt för hennes filmer. Fångenskapen, där total besatthet av ordning och symmetri ställs i relation till skeenden av konstrollförlust och besinningslöshet återkommer som teman i flertalet verk, inte minst i Akermans debut – Saute ma ville (1968) där hon på ett performativt och slapstick-artat vis spelar upp olika stereotypa kvinnoroller i ett litet isolerat kök innan hon spränger sig själv i luften.

Under början av 1970-talet tillbringade Akerman en tid i New York där hon kom i kontakt med den experimentella filmscen som hade särskilt starkt fäste på den amerikanska östkusten. Ett resultat av detta konstnärliga möte kan skymtas i Le Chambre (1972) – där kameran rör sig likt en zoetrop inuti en liten lägenhet samtidigt som regissören själv, liggandes i en säng, möter våra blickar. Endast 25 år gammal återvände Chantal Akerman till Europa med ett filmteam bestående av enbart kvinnliga medarbetare för att spela in Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975). I detta verk som kommit att bli hennes mest uppmärksammade syns Akermans estetiska och narrativa principer i sin mest fulländade form. I realtid och genom vackra statiska tablåer skildras hemmafrun Jeanne Dielmans liv och alla de maniskt repetitiva vardagsrutiner som konstituerar hennes liv. Här finns kopplingar till amerikanska experimentfilmare som Jonas Mekas och Michael Snow men också till efterkrigstidens franska auteurregissörer som Robert Bresson och Jean-Luc Godard. Släktskapet med Godard är särskilt påtagligt, tillsammans delar de en icke-hierarkisk syn på ren formmässig presentation och narrativt berättande. Genom sina filmer berör de båda två frågor om makt, performativitet och historiens oundvikliga närvaro i nuet med en ständigt kritisk udd riktad mot sin egen samtid. På ett självreflexivt sätt leker de dessutom med filmmediets normer och förhåller sig kompromisslöst gentemot olika filmiska konventioner som rör narration, form och filmens skenbart slutna universum. Enligt Akerman själv var det Godards Tokstollen (1965) som fick henne att bli regissör.

Akermans sista verk No Home Movie – en dokumentärfilm om hennes mor Natalia blev klar hösten 2015. Materialet som nästan uteslutande spelades in i moderns lägenhet i Bryssel flätar samman en närgången bild av deras relation på ett ömsint och samtidigt självutlämnande sätt. Filmen färdigställdes strax innan moderns död. Några månader efter att filmen premiärvisades tog Akerman sitt liv, 65 år gammal.

Program:

Onsdagen 23 mars, kl. 18-20 Vernissage

Kl. 18:30 Bronwyn Bailey-Charteris, curator för lärande och skolor för Film i Samtidskonsten presenterar utställningen i samband med vernissagen. Språk: engelska.

Läs mer