Carl Johan De Geer

Retrospektiv: Stockholmssyndromet & Med kameran som tröst, del 2

I över sex decennier har Carl Johan De Geer varit verksam i en uppsjö olika medier som löper in och ut ur varandra. Från film, måleri, fotografi till affischkonst och textilformgivning, vidare in i musik, scenografi och litteratur. Alltid med en radikal och nyskapande blick på både form och innehåll. I denna tudelade retrospektiv lyfts ett flertal av de filmer som De Geer producerade under 90-talet och det tidiga 00-talet. Filmer som på olika sätt kastar ljus på det rådande kulturella och politiska klimatet i allmänhet och det svenska klassamhället i synnerhet, ofta genom den egna familjeberättelsen.

Del 1.

Med en produktivitet och experimentlusta utan motstycke har De Geer haft en särskild förmåga att tillvarata och synliggöra det banala och förbisedda. Inte sällan med kameran riktad mot den självupplevda erfarenheten som en spegling av sociala och politiska förändringar i samhället i stort. I retrospektivets första program syns tydliga spår av detta tillvägagångssätt. Kortfilmen Stockholmssyndromet behandlar staden som en förlängning av Carl Johan De Geers egna undermedvetna. Konstnärens irrfärder med handhållen kamera på cykeln genom gator och torg varvas med samtal om och med hans döda far. De Geer uppehåller sig här vid sin personliga relation till staden som kommit att bli hans hem, Stockholm med en på samma gång ångestriden och sentimental berättarstil. Genom kollagelikande effekter och med detektivens metod att avtäcka livets stora gåtor om döden, livet och minnet visar Carl Johan De Geer på stadens symboliska betydelse för identiteten. Det hela slutar i en makaber nerstigning i den egna familjegraven i jakt på svar från den döde fadern.

Långfilmen Med kameran som tröst del 2 hämtar sin titel från ett av Carl Johan De Geers tidigare verk i ett annat medium, fotoboken Med kameran som tröst, del 1 från 1980 med konstnärens omisskännliga vidvinkelbilder över den egna konstnärskretsen under 1960- och 70-talen. Det var bilder som alla pekade mot en möjlig kollektivism, byggd på solidaritet och ett omkullkastande av borgerliga ideal. I filmen har fokus skiftat från den valda familjen till den som inte går att undfly; hatkärleksrelationen till den egna adliga släkten och konstnärens uppväxt inom densamma. Filmen använder en blandteknik där det autofiktiva växlar med anekdoter och berättelser genom De Geers frenetiska tuschteckningar. Här fungerar kameran som ett distansskapande skydd snarare än som tröst. Berättelsens nav tycks istället utgöras av en kontinuerlig självrannsakan där det skeva och dysfunktionella hos Carl Johan De Geer ständigt blottläggs. I en brutal scen strimlas den tidigare nämnda fotoboken sönder under De Geers yxa. I en annan håller konstnären ett föredrag och funderar samtidigt på sina egen narcissism och övriga tillkortakommanden. Parallellt löper berättelsen om en gul blomma, vars medicinska egenskaper döljer svaret på släkten De Geers adliga förgiftning och möjligen räddningen från densamma.

Carl Johan De Geer föddes 1938 i Montreal, Kanada och är sedan 1951 bosatt i Stockholm där han från det tidiga 60-talet varit verksam som multikonstnär inom vitt spridda fält som fotografi, film, formgivning, illustration, måleri, manusförfattande och som musiker i band som Blå Tåget. De senaste åren har hans konstnärskap visats på bland annat Färgfabriken, Stockholm, Bildmuseet i Umeå, Prins Eugens Waldemarsudde och nu senast på Norrköpings Konstmuseum med utställningen Släkten och slavarna.

Läs mer